Svensk Plastindustriförening

Elmia polymer 163
Plast kan vara mjukt som bomull eller hårt som stål

Plast är inte ett material, det är många olika material med varierande egenskaper. Vissa plaster är elastiska eller mjuka som bomull, andra är hårda och starka som metall. Medan en del plaster kan lösas upp i vatten, tål andra starka kemikalier. Vissa plaster smälter vid låga temperaturer, andra kan användas i motorer och i andra mycket heta miljöer.

Somliga plaster passar bäst till snygga bruksföremål eller lätta förpackningar av olika slag. Andra används i båtar, flygplan, cykelhjälmar eller byggnadsmaterial. Plaster kan enkelt färgas i alla tänkbara kulörer. Men de kan också vara genomskinliga och användas i stället för glas i lampor och strålkastare.

Av vissa plaster kan man tillverka tyger, dynor och mjuka isoleringsmaterial. Andra är så hårda och starka att de används i broar som ska bära fordon som väger flera ton. Dessutom finns det plaster som snabbt kan brytas ner av naturen, medan andra är tillräckligt motståndskraftiga för att hålla i hundratals år.

Kort sagt; det finns en mängd olika plasttyper med skilda egenskaper och användningsområden. Plast är alltså inte bara ?plast? utan en hel materialfamilj med nästan obegränsade användningsmöjligheter.

Termoplaster och härdplaster

Plasterna delas upp i:

termoplaster som smälter (mjuknar) då de värms upp

härdplaster som inte smälter vid uppvärmning utan bryts ner vid tillräckligt hög temperatur

 

Amorfa eller delkristallina

Plastmaterialens egenskaper bestäms av deras molekylära uppbyggnad. Exempel på egenskaper är styvhet, värmetålighet, transparens samt beständighet mot lösningsmedel, andra kemikalier och UV-strålning. När det gäller plasternas molekylära uppbyggnad talar man om att plasterna är amorfa eller delkristallina.

Amorfa termoplaster kännetecknas av att deras polymerkedjor är slumpmässigt och oregelbundet ordnade så att de bildar molekylnystan (jämför fibrer i bomullsvadd).

Delkristallina termoplaster kännetecknas av att de är uppbyggda av polymerkedjor som mer eller mindre är ordnade i regelbundna strukturer. I materialet finns områden där kedjorna ligger tätt packade. Krafterna mellan kedjorna är större inom dessa områden än mellan de delar av kedjorna som befinner sig i de oregelbundna, amorfa partierna.